Lyssnar på dig "Mimmi" men saknar viljan...

Söker mig in i strider jag vet jag aldrig kommer kunna vinna.

Arg, uppriven, ledsen, sårad, fullkomligt vilse.

Oorganiserad till 100% men tvingas till något

jag varken vill eller kan hantera.

Hyperventillerar, gråter, sover och försker ta igen nattens misslyckande.

Somnade efter 8 imorse och hela skallen känns inlindad i bomull.

Samtidigt vare sig det är fel eller inte så bär

jag på enorma skuldkänslor. Ångrar att jag så sällan sa jag älskade min mamma.

Det gnager i mig hela tiden, att jag aldrig fick ta farväl kommer jag aldrig

kunna påverka men just dom orden kan jag aldrig säga till henne igen...

*Paus* tårarna flödar....