Natten kändes som en resa utan slut.

När man väl hade blundat såg jag bilderna flasha förbi.

Bilderna jag inte ville se men som inte gick att undgå tyvärr.

När klockan ringde så var jag allt annat än utvilad men jag klev upp

och skulle väcka sonen. Han fick dock stanna hemma resten av veckan

för han var inte alls på spåret.

Gick och la mig en stund efter att jag ringt avbokat taxi och skolan.

Samma problem uppstod igen, pappas livlösa kropp i stolen fick mig att

vakna till flera gånger med ett ryck.

Känner ett tryck över bröstet, vill gråta men inga tårar kommer ut... Medicinerna

hämmar det mesta och det blir som att stänga dammluckan.

Imorgon ska begravning planeras och sen efter det

en mysig fika hos svärföräldrarna för det är väl ungefär den

sociala kontakten jag orkar med nu.........

Kramar till alla