STATUS CHECK:

Snön smälter och man riskerar sitt liv när isen blottläggs under snön.

Man tar sina steg med med livet som insats och vallar sig fram med hunden.

Det som gömdes i snön får man åka slalom mellan (talar om det bruna)

Även om skiten sjunker ner i snön så bevaras den väl och dyker upp nu tyvärr.

EN RIKTIG JÄVLA SCHLAGER....

Nu får det det vara bra!!!

Idag får jag hoppas på något speciellt. Hade dock hoppats på att

att det skulle finnas lite med frostig natur ute men man får skylla sig själv.

ÅTERBUD !!!

Ja så kan det gå ibland.

Men man ska väl göra som alla andra ta på sig ansiktet

och försöka se ut som folk antar jag. Blir film och näsdukar och massa musik

som kompensation och det är "nästan" ett lika bra byte men bara nästan...

SKÖT OM ER

Lite besviken blir man...

Landskapet förändras, som om man kastat ut stora bomullstussar.

Fick som sagt ingen snö så jag får bjuda på gamla foton....

På den tiden det begav sig hade det kommit massa snö och var inte så svinkallt som det

är detta året. Som ni ser så älskar Prinsen massa nysnö för då kan man tryna ner nosen och

agera snöplog innan man rullar runt...

Får hoppas man orkar och att fötterna är på min sida

så man kan fota lite vinterlandskap innan den ska töa bort till helgen.

Smälta maten sen lite härlig ris-a-la-malta.... SEN är julen borta !

Man ska kanske skämmas för den inledningen...?

Men det tänker jag inte göra utan hoppas jag kommer

förbruka gåvan och kanske se den som en sen födelsedags present

från någon som inte ens visste jag fyllt år.

En sådan finns nu i min ägo.

Visst ser den manlig ut? kommer få ha skygglappar eller solglasögon

när man ska bruka denna. Kanske inte frugan men för egen del...

Livet är inte en dans på tulpaner och middag på Koppargrillen

utan vi alla strävar efter något vare sig vi har råd, ork eller tid.

Nu kanske man kan sluta skylla ifrån sig eller vädret och på med musiken

och "vandra vidare"

Skall snart invigas så nu får jag

pumpa mp3 spelaren med Techno Hands-Up Remixer från 2016.....

Ja denna helgen ställde jag in allt.

Inget 50-års kalas igår och avböjde bli firad idag.

En sak att sitta och vara social hemma hos sina trevliga svärföräldrar

men större skara än så fick vara för min del. Vi bokade bergravningen i fredags

så nu får det rulla på så vi kan tömma pappas lägenhet och kanske kunna gå vidare.

" I´m feeling blue"

Imorgon är det vardag igen och sonen ska återgå till skolan efter 2 dagars

extra ledigt p.g.a dödsfallet. Kan bara hoppas det går bra för idag såg vi nog

en slags reaktion (gissar) och det var en mörk sida vi sällan skådat.

Nää klockan går...

Ska väl lyfta lite lådor upp på vinden och försöka

skingra tankarna en stund.

Sköt om er.

Ja hur mår jag egentligen?

Vet inte om jag kan ge ett ärligt svar på detta.

När man äter Escitalopram så stannar allt va känslor heter upp 

fullständigt. Ingen ilska, ingen sorg utan allt bara flyter på som om inget

har hänt och det är både på gott och ont.

Allt har gått så fort nu dem senaste dagarna att man inte riktigt har

fattat vad som skett. Sover dåligt på nätterna och vissa nätter inte alls så nu när frun hittade mediciner så ska jag förhoppningsvis kunna åtgärda den biten innan jag kollapsar av utmattning.

Magnetröntgen gjord, ögonskiktsröntgen gjord, fotvård snart sen psykrehab och trolig ögonoperation. Livet går vidare sägs det och jag vill fortsätta kunna se livets färger så håll tummarna för att det löser sig.

Till VC på måndag för att förnya mediciner, läkarintyg och lämna prover.

Hoppas även på en såromläggning eftersom det var ett tag sen jag var på NÄL då min fotvårdare varit på välbehövd semester...

Återkommer....

Natten kändes som en resa utan slut.

När man väl hade blundat såg jag bilderna flasha förbi.

Bilderna jag inte ville se men som inte gick att undgå tyvärr.

När klockan ringde så var jag allt annat än utvilad men jag klev upp

och skulle väcka sonen. Han fick dock stanna hemma resten av veckan

för han var inte alls på spåret.

Gick och la mig en stund efter att jag ringt avbokat taxi och skolan.

Samma problem uppstod igen, pappas livlösa kropp i stolen fick mig att

vakna till flera gånger med ett ryck.

Känner ett tryck över bröstet, vill gråta men inga tårar kommer ut... Medicinerna

hämmar det mesta och det blir som att stänga dammluckan.

Imorgon ska begravning planeras och sen efter det

en mysig fika hos svärföräldrarna för det är väl ungefär den

sociala kontakten jag orkar med nu.........

Kramar till alla

Måndag kväll...

Av en anledning var jag arg, irriterad för att få just det samtalet.

Av annan anledning behåller jag orsaken för mig själv.

Önskar dock att ilskan inte skulle vara de sista jag kände för sen var det för sent.

Idag på morgonen gick frun ut med hunden men vände ganska snabbt

utanför pappas lägenhet och gick hem igen.

- du får följa med, något står inte rätt till hos din pappa och förbered dig kanske på det värsta.

Vi gick raskt över och hade med oss reservnyckeln, klev in i köket

- Pappa?

Inga livstecken utan han hade troligen fått en hjärtinfarkt tisdag morgon och sen suttit där tills vi fann honom idag. Min födelsedag kommer aldrig bli densamma men samtidigt hur smärtsamt det är så ser man bakåt och inser att pappa levt med en hjärtsjukdom som ingen av oss anade var så illa. Pappa hade 15% hjärtkapacitet men levde livet till fullo trots hjärtproblem, amputerat ben, diabetes...

Frun var den starke rent psykiskt som vanligt.

Hon hade greppet om taktpinnen hela dagen och gick som hon själv sa

in i "arbetsrollen" och sist hon gjorde det var när min mamma dog och sen var hon sjukskriven 3 veckor och jag hoppas verkligen hon ska slippa göra samma igen.

Lite mer tv sen ska vi försöka sova.

Sonen tog det hårt och somnade redan vid 19-tiden efter maten.

Farfar var en kompis, farfar ville spela spel trots att han endast var snart 75-år fyllda så gick sonen in där och bad farfar om råd, han fick spela under tiden som farfar kolla film, tv eller sov i soffan. Ibland bytte dom och sonen kolla tv och sen somnade en stund.

Vila i Frid Pappa... Hälsa Mamma   

Under tiden jag rullade köttbullar...

Kände mig enormt tom inuti.

Kände en enormt stor saknad, skulle ge vad som helst för att höra min

mammas röst i telefonen.

- springer du till affären och handlar...

- mamma vill ha hjälp, kom in en snabbis...

- följ med mamma ut och handla...

- hej bubben va gör du? (ja kanske inte de namnet man ville höra när man är över 40 men nu skulle jag studsa av glädje för att höra det igen.)

Vissa saker läker med tiden sägs det men detta tar tid.

Längre tid änvad jag hade trott och önskat. Ett sånt öppet sår blir plågsamt att

leva med ju längre tiden går.

En svaghet man har kanske att vilja vara "Bekräftad" eller behövd ska man kanske säga.

Om det är p.g.a min ADHD eller naturlig åkomma får jag kanske svar på i Februari.

Har massa frågor som jag vill ha svar på från min psykolog så vem vet

vad han skakar fram ur sin trollerihatt.

Nu äta mat och kolla film...