Hur stönigt det var...

Hur jag hatade det vissa stunder...

Man fick inget för det...

Minns de stunder mamma bad mig gå till affären för

hon inte orka eller hade lust.

Mest var det cigaretter som hela tiden skulle handlas.

Idag när jag själv ber min son att gå till Netto

förstår jag hans suckar, att han inte orkar eller inte alltid vill.

MEN troligen uppskattade mamma mig lika mycket

som jag uppskattar sonens hjälp nu när jag inte kan gå.

Jag bjuder han på middag sen ska jag mysa med en film

och vila upp mig sargade kropp och blodiga fot.

Saknar er Mamma & Pappa    

Är att när man numera ska ner för trappan

på morgonen INTE utesluter att gå på hälen.

OM man envisas med det så sker följande....

Man ramlar handstupa ner och slår i knän, armar, nacke, OCH sin såriga fot.

När såret under blir utsatt för detta våld och man har kapslat in

det med kompresser och raggsockar blir resultatet som så här:

Så idag ska jag inte göra ett skit mer än middag.

Alla andra planer läggs på is för idag värker hela kroppen.

Önskar er alla en skön dag i solen.

Kommer njuta av solen genom vardagsfönstret... Kramar