Varför?

Varför ska det vara så himla svårt att resa sig 

emot mina mentala blockeringar?

Vill göra miljoner saker som egentligen inte är det minsta

svårt men ändå händer ingenting.

Som tur är ska jag till vuxenpsyk och tömma

ryggsäcken och förhoppningsvis få förnyat läkarintyget.

Är inte i närheten av ett välmående som man borde önska

utan det känns just nu som jag trampar på ruta ETT igen.

Hoppas varje natt när jag lägger mig att

nästa dag ska bli förändringens dag men så kommer det 

ett dystert besked eller en tanke som fullkomligt krossar

alla tankar på ett välmående och man vill bara krypa in under

stenen igen och bara glömma bort dagen helt.

Behöver hända något direkt inte bara fundera på vad som ska göras

utan bara göra det. Ni anar inte hur svårt det är, sen allt nytt man aldrig provat på tidigare vågar man inte påbörja för risken finns att det inte går och i min hjärna får det inte finnas

att misslyckas trots att jag gör det om och om igen.

Jaja ni får ha det så skönt.

Njut av era mysiga stunder och lev i nuet ni som kan.