Ja var ska man börja?

En enorm grönska som aldrig verkade ta slut vilket håll man än vände sig mot.

Massa gran och fur och man såg inte träden för alla barr… (fniss)

Sjöar och tjärn fanns det bakom varje kurva kändes det som.

Man fick abstinens hela tiden och suktade efter att få doppa linan i hopp

om att fånga fisk. Fick bättrat på mitt gäddrekord och vem vet hur framtiden ser ut på den fronten så jag kommer suga på den karamellen länge.

Sen småkrypen…

Ja dom är till antalet miljoner flera och ”så-in-i-helvete” mer jobbigare

än vad jag som simpel ”Sörlänning” är van med. Vet egentligen inte vad som bitit mig men hade stora röda svullnader på armarna som gör ont ena stunden

och sen övergår till en vidrig klåda.

Något som slog oss på vägen upp var att man reste som i en tidsmaskin.

Äldre hus, tankesätt och hur man lämnade en natur som vissnade och närmade sig en natur som precis slagit ut. Den som sålde Falu röd färg måste blivit miljonär för nästan 80% av husen var målade röda med vita knutar.

Fanns vissa platser som snabbt fastnade som favoriter och man önskade tiden stannat. Kyrkbyn i Fatmomakke, Trappstegsforsen, Stekkenjokk, Höga kusten Bron… Platser man aldrig kommer glömma och som tur har jag fotat allt om minnet skulle svikta. Fanns även människor jag hellre aldrig kommer glömma och som fick mig att vara VÄLKOMMEN från första stund.

Sen till baksidan och slutet på resan…

Jag fick träffa en människa som visade glädje, värme, humor trots sin sjukdom och som jag aldrig kommer få möta igen. Numera ligger hon med morfin för att slippa smärtorna i kroppen som fått kämpa. Tror tyvärr inte den orkar mer nu. Man kan endast hoppas att hennes lidande tar slut och att hon får återförenas med sin älskade make igen. Du är saknad på alla sätt och vis Elisabeth…