Men på samma gång är det ett måste.

Ett slags rop på hjälp, en livlina, ett sätt att ventilera sina tankar.

Min hjärna är på villovägar och inte alls på plats.

Ju mer dagarna går desto värre blir det.

Inte ens en höstdepression för det finns inte på kartan

utan det mycket värre än så. Bara EN vet vad som sker men bara JAG vet hur det kommer sluta. Tror det värsta och denna gången kommer jag ha rätt.

Märkligt nog vill jag inte ha rätt...

Börjar bli dags att hämta ut mina Zolpidem så jag kan få sova

ordentligt igen.

" True American´s with sawdust in their blood "

Varför vill inte min hjärna lyssna på mig?

Varför vill den inte sova när jag vill?

Hur länge kan man orka med?

Nää det får bli sängen så kanske man får sova några timmar

och fungera som en människa imorgon. Sonen ska firas av släkten eftersom han fyllt 18-år.....

GOD NATT