Jag dras allt mer närmare in i det okända.

Eller jag vet vad som gömmer sig i skuggorna

och jag välkomnar det inte alls.

Mina mediciner ligger inom räckhåll men jag har

nu varit utan dom i 2 veckor så jag vet att allt 

negativt som jag orsakar är pga att jag varit utan Citalopram och kan inte hämta ut dom förrän senast den 10/9 och det känns som en evighet.

Gömmer min depression, åmgest, ilska, oro väl tycker jag tills jag får ett utbrott från ingenstans och det går ut över min älskade hustru.

Intalar mig med starkt övertygande att ingen ser hur jag känner djupt inom mig men det reser sig närmare ytan än vad jag själv märker. Försöker att hålla mig sysselsatt hela tiden så kanske det går över inbillar jag mig.

Räcker att man tappar kontrollen för en sekund sen

går det åt helvete. En pytteliten sak faller mellan fumliga fingrar eller jag gör något som jag vet är fel får mig att falla i blint raseri som gör frugan rädd erkänner hon vissa stunder...

FY FAN FÖR ATT MÅ SÅ HÄR...