För första gången på väldigt länge

insåg jag hur lite jag betyder för mänskligheten.

Dippade väldigt lågt idag men jag måste

bara få det ur mig annars följer det mig en lång tid

framöver.

Söker inget medlidande eller rop på hjälp utan det

är ett sätt att be om förståelse.

Hjärnan släpar efter, kroppen funkar inte

och när kroppen beslutat sig för att inte längre göra

som jag vill sätter det sig på psyket.

Insåg det inte förrän i går kväll hur illa det var.

När någon frågar mig hur jag mår är mitt svar som alltid

- Det är bra, men egentligen är det skit vill jag svara.

Jag ställer krav på mig själv som jag inte ens är

i närheten av att uppfylla och när jag ber om något inser jag att

varför be om du inte kan ge något tillbaka....?

Insåg att det är troligen inte bara den kroppsliga

värken som håller mig vaken sent på nätterna utan det är

de dolda såren som rivs upp igen. Kanske dags att besöka

vuxen psyk igen  och får veta vad som är fullständigt fuckat

med min hjärna.

En tanke som fortfarande gnager inom mig är

hur jag ska kunna acceptera och förlika mig med att 

jag måste greppa att jag kanske inte får min sjukersättning 

förnyad. Berättade tidigare förra året om att 2023 är året som jag ska

upp till bevis och förnya sjukpensionen som det hette förr.

Blev väldigt djup där ett tag.

Avslutar detta och tar dagen som den kommer.

Ta hand om er