Annat kan man nog inte kalla det.

Hade aldrig i mina vildaste drömmar trott

att det skulle gå så här. Var på fotvården i tisdags

och ramlade in på fot team med massa olika läkare

och det konstaterades att jag "kanske" hade charkofot.

Vad är charkofot undrar ni?

Följ länken så kan ni läsa om det.

Jag gick genom prover, teamet sen ner till röntgen

som jag delvis fick svar på samma dag men röntgen

ringde ortopedläkaren dagen efter om.

Såklart hade jag fått det som man trodde men även en ny

infektion i tå nummer 2 i skelettet så det besvarade min misstanke

om varför den var så svullen. Antibiotika var insatt samma dag 

MEN läkaren sa något annat oväntat.

- Du har 1½ timma på dig att komma in till ortopeden för gipsning.

- Öhh va?

- Nu idag?

- Ja vi måste förhindra försämring.

Då  var klockan 14.26 kanske och jag sa att jag måste

kolla bussen. Buss skulle avgå 14.35 så det fanns bara tid till

att skrapa ihop telefon, laddare och plånboken sen ut genom dörren.

Hann kanske sitta 2-3 minuter och allt som just skett har nog inte

riktigt sjunket in ännu.

Under tiden som tekniker gipsade förkunnade hon vad som kan ske

om foten inte gipsas. (Kan säga jag vart livrädd)

Brott uppstår och foten sjunker ihop.

Foten blir som ett U och benet tränger ut genom fotens

undersida och lämnar ett massivt öppet sår. Ja ni fattar ju själva.

Jag ska nu till att börja med gå gipsad 3 månader (GOD JUL)

sen så ska nya röntgenbilder tas och nya prover och nu ber jag till

gud för första gången i mitt liv att detta kommer läka.

Första tanken som strömmade genom huvudet på bussen

var HUNDARNA, fisket, picknick med frugan som inte kommer bli av.

Ja så är det att ha ADHD för annat fanns inte att tänka på.

Nu i efterhand är det bara 3 MÅNADER man måste uthärda.

Får INTE belasta foten och jag vet att jag kommer missa det 

miljoner gånger eftersom min balans är skjuten i sank.

Kryckor funkade inte, fick hem en duschpall och gåbock som hustrun

hämtade från rehab. På måndag kommer rullstol så då kommer jag

kunna röra mig lättare i hemmet hoppas jag. Får väl anställa hustrun

till att bli min vårdnadshavare och köra runt mig i rullstolen så

man får komma ut en stund... (never)

Så nu vet ni läget...

Tack för visad omtanke och heja rop...