Om någon kommer läsa den är en sak men

jag kör på och kanske blir det en hit eller anus.

Antalet har minskat den sista tiden så kanske är det så

att jag tacklat av och tappat fler än jag trodde.

Angående 2023 så minns jag inte så mycket av 

det första halvåret för det hamnade i skymundan när jag

fick beskedet att jag var tvungen att åka in akut

för att först röntga sen gipsa foten.

Låter inte så hemskt för vissa men för mig blev

det ett dråpslag. Hur ska vi lösa rastandet av hundarna?

Hustrun fick ta lunchen till att åka hem ett tag och det 

funkade inget vidare så vi fick underbar hjälp av en god

vän Anna som tog sig tid för att ta ut hundarna.

Jag lyckades även att få "Snickar-Micke" att rasta

Daisy de stunder han hade tid. Svea är en smula lättare och verkar ha större blåsa än Daisy så till slut gick det.

Såren läkte på 3 veckor och jag fick upp hoppet.

Ja tills jag fick ett nytt virusangrepp på en ny tå

som vi nu bekämpar med alla medel.

Gipset var sagt skulle sitta 3-6 månader först men 

ändrades till minst 8 månader så just där vid den punkten

sjönk mitt psykologiska välmående till botten.

- Hur mår du? fick jag frågor om ofta 

och jag var i min bubbla och svarade försvarande

- Jo det går, foten hänger kvar men innerst inne

var jag inte alls bra. Jag var i en situation jag aldrig 

varit i förut. Kände mig handikappad, hjälplös, förbannad.

Dagarna gick, veckorna, månader och jag fick sluta med

massa intressen som att fotografera, fiska, cykla.

Satt i rullstol kanske 3 månader när jag kallades in till

ortopeden för nya röntgen bilder och det sades att

för dagen inte fanns några spår av Charco fot men för

säkerhets skull skulle vi avvakta några veckor.

Veckorna gick och jag rullade runt i rullstolen.

Ny kallelse kom och jag skulle röntgas igen. Bilderna

analyserades dagen efter och läkaren ringde och förkunnade

de mest fantastiska orden: - Du kan ta av gipset och börja

gå utan för även denna gång såg man inget hot kvar.

Jag som hade mars-april som slutmål 2024 var stormande

glad och är försiktig med vad jag vill och önskar men

2024 blir nya försök till att bli sårfri igen.

Nu i skrivandes stund har jag inget sår under foten 

utan ett elakt helvete som inte vill släppa på tåns ovansida

och stortån som hade läkt har öppnat sig igen och blöder

tyvärr igen.

Så vad ser jag fram emot av 2024 tro?

Jag vill göra saker som jag skjutit på för att

jag satt gipsad i rullstol. Jag ska cykla mer, fiska

mera och med ny kamera ska jag fota skiten ur denna

kamera och ge mig på att besöka nya platser dit den

gamla kameran aldrig fick uppleva.

Vad har ni för förhoppningar, önskningar

av det nya året? Frågat förr om någon av er avlägger

nyårslöften men får sällan svar.

Passar på att önska alla nära och kära