På årets sista januaridag.

Vart ett långt uppehåll nu i januari där man har inte varit utan

att haft något att skriva om utan jag har saknat tid och rum.

Haft födelsedagsfirande och sen en middag för mina barn

och barnbarn. Min lilla Haylie fyllde 1 år och jag själv några 

dagar senare lyckades fylla 55.

Har genomgått en skön behandling genom att besöka

OTA i måndags. Fick telefonsamtal under tiden som hustrun

hade åkt till veterinären i Fräsfors för att klippa klorna

på Daisy. 

- Hej det är Per.

- Dina nya skor har kommit.

Vi bokade tid att komma så fort hustrun landat hemma

och kunde köra in mig. Fick med mig 2 par nya skor som

sitter så otroligt skönt och jag går som på moln.

Ryggen tar stryk fortfarande under promenaderna men

det finns inget man kan göra åt det mer än ta på mig ryggstödet

vilket jag glömmer 70% av gångerna tyvärr.

Jag är så nöjd med dom att jag försökte få hustrun att 

skaffa liknande skor och sula för hennes ömmande fötter.

Får se om jag kan lösa det hela när Per landat i Sverige

igen efter sitt 3 månaders resande.

Nu ska jag kasta mig på sängen och vila ryggen en stund

före middagen och sen invänta kvällens drabbning mellan

Liverpool - Chelsea...

Vi möts nästa månad

Bäddade ner hustrun under filtar, täcke

efter en lätt massage.

Satte på lite avkopplande musik och tände ett

doftljus och sa till henne att slappna av.

- Skojar du eller?

- Inte min grej riktigt.

Nej ingen av oss har riktigt anammat detta ordet.

Ibland blir det ett måste annars kan man hamna

helt fel i kosmos säger dom som vet.

Tog kanske 8 minuter innan hon ropade

efter springnota, pussa mig och står nu påklädd

och ska gå ut med Daisy.

Tänkte ni ville läsa lite annat för det finns

dagar som är väldigt bra och det gäller att

ta vara på dom för vem vet vad som sker imorgon.

Allvarligt talat alltså.

Hur klarar man av att lyssna på pianomusik

och porlande vatten utan att bli galen och pinknödig?

Tur hon gick ut så jag kan byta.

Jag må vara snart 60 men min musiksmak

kommer aldrig att förändras som tur är.

Vissa delar av mig lever kvar i 80-talet

men det erkänner jag inte högt. (schyy berätta inte)

Klagomur på väggen ovan.

Förr så brydde jag mig om vad jag skrev

och vem som läste. Var försiktig med att 

inte förolämpa den som läste.

Numera är jag mer ärligare men jag kommer

inte hänga ut människor som gjort mig ont.

Jag kan säga att sånt hänt men inte vem för det

har ingen annan med att göra.

Har sen igår fått kontakt med nya Facebook vänner

som jag saknat sen tiden på SAAB.

En person som jag verkligen fastnade för och

som kunde tygla mitt humör och var inte rädd

för att säga ifrån.

Jag sattes på plats ofta med all rätt.

Det inser jag nu men då rann det ut på andra

sidan och nästa dag var jag sju resor värre.

Kunde vara väldigt långsynt och sur för lilla

minsta men nu i efterhand fattar jag varför

och gör mitt yttersta för att inte återvända

dit igen.

Men nu är jag mätt.

Orkar inte hetsa upp mig som jag gjorde förut.

Förr så livnärde jag mig på ilska och hade nästan

skygglappar på hela tiden.

Kan tyvärr inte säga att jag är 100% återställd

utan  varje dag är en ny fight som jag måste

ta mig genom.

Ska smälta middagen en stund nu.

Hustrun har gjort en smarrig, kryddad pastagratäng

som nu lägger sig tillrätta i magen.

Hur har din helg varit?

Men det löser sig troligen en dag.

Inget känns roligt, inget känns som det ska

Inget är nästan som det brukar vara.

Värsta man kan göra är att analysera sönder det hela

och det har jag gjort hela mitt liv.

Lite bubblade nog upp till ytan nu i dagarna då

jag gick med en Facebook grupp för alla vi som

äntrat SAAB AUTOMOBIL AB i Trollhättan.

Det var mest den sociala biten jag kan sakna nu

men det bittra hatet, lögnerna hjälplösheten

man kände kommer jag aldrig mer sakna och det är

det som tränger sig på just nu.

Det blev hela 16 år och alla var inte anus utan

vi var ett sammansvetsat gäng på olika avdelningar

Var dock dom sista åren som raserade ALLT.

Mitt psyke fick ta den värsta smällen sen fick

kroppen ta resten. Det är som med en anställning.

Först in sist ut...

De första överskuggas av alla de 3 sista åren

då jag fick brottas med "mobbing" "hat" och sen kom

lögnerna tillsammans med stressfrakturer, magkatarr,

ytliga magsår och slutligen diabetes.

Samlade till slut ihop mig efter många år

och efter tjat så sökte jag till öppen psyk efter

flertalet självmordsförsök och ett psyke som var 

helt väck.

Utredning startades och diagnoser sattes

och sen dess har jag fortfarande brottats med mina

hemska tankar, mitt tidiga beteende som drabbade

ALLA i min närhet.

Just nu pågår en konflikt med mitt inre

och jag ska försöka hålla mig över ytan och inte

sjunka så djup som jag gjorde förr.

Ni som känner mig vet hur det är

och ni som står mig närmast är jag så tacksam för

att ni finns och bryr er.