Men bara nästan.

Började rota runt lite på skärmen och fastnade slutligen

på Tradera av alla ställen. Gjorde 2 sökningar, Rolf Lidberg & Jenny Nyström

sen började jag dregla.

Bokstavligen ÄLSKAR julen och tomtar.

Köper dock inte vilka som helst och det är min underbara mammas fel :)

Samma sak gällde för henne då hon i början var noga med utseende sen övergick

hon till samlartomtar från Ellos, Halens & Josefssons.

Slutligen blev det för många, jag fick många, barnen fick sina första

och sen började hon köpa Nyström, Goebble till både mig och henne själv.

Så varför skäms jag?

Jo jag är trots min ringa ålder fast besluten på att hålla mig borta från skinka

julmust, fönstershoppa tomtar, julsaker, julbelysning när jag närmar mig första advent.

Inte enkelt när min fru vill pynta efter midsommar (skrattar) och min dotter

som startar med julgodis, julmusik i slutet på september typ.

Men nu börjar det klia i själen, får

sen om jag kan hålla mig 3 veckor till eller om jag blir skogstokig.

Önskar jag kunde vara mer spontan som min hustru, hon ligger långt före

mig med inköpen av klappar....

Kanske dags nu ?

En fråga som gnagt mig länge fick mig

nu att lämna sängen för att försöka bena ut.

"Vad oroar mig mest"

Den frågan ställer jag mig varje år.

Har egentligen inte tagit ställning till det men nu är det dags.

Vad är då mitt svar?

Jo jag kom på svaret nyss och det är att jag oroar mig varje år

inför stundande jular att jag inte ska kunna tillfredställa mina nära

och kära när det kommer till julklappar, maten, firandet.

Jag vill ge mina barn den julen jag själv önskade mig men som kanske inte alltid blev som jag hoppades.

Varför gick det fel?

Eller fel kanske var dumt att skriva.

Jag ansåg att mina föräldrar jobbade hela tiden, varje timma, varje dag och det är först nu jag insett hur dåligt ställt vi hade det. Fick svaren framför mig när min mamma gick bort och jag fann en bok där hon noterade ALLT.

Vad hennes lön var, vad hon handlade både på kredit eller kontant.

Vad hennes lån på olika bolag var, det sista lånet mina föräldrar tog va bara några år innan mamma gick bort och det var på 250.000:- och det fick min pappa ta över eftersom han var medsökande tyvärr.

Kommer aldrig få svar på vad pengarna gick till men har

fått några svar. Jag kanske inte fick de jular andra fick men ska vara tacksam

för så mycket annat även om det är försent nu så är jag trots allt evigt tacksam för jag fick den mor jag fick.

Jag har haft en brokig uppväxt men nu med facit i handen 

känns det som jag är på rätt spår. Oroar mig för klappar gör jag som precis alla andra föräldrar och jag hoppas att kunna göra rätt även i år.......

Vilket jag sällan kan sätta fingret

på och säga varför det just känns som det gör.

Känslan jag får är att jag blir ängslig, lätt illamående

stor aptit och drullar runt i en dimma av oro.

Vore roligt att ha något mer positivt

att skriva om än bara massa elände.

Förutom känslan så lever jag gott, har mat på bordet

och sysslor att ta itu med då kroppen orkar.

Stegar har börjat formas.

Säljer en och annan men när man lägger ut en annons

så får jag sen panik när jag inser att intresset blir för stort och då blir inget gjort eller så skjuter jag på det tills min fru släpar ut mig i verkstan.

Samarbetet gör oss båda enormt 

mycket gott, jag får sysselsätta hjärna och händer

och hon spinner på nya idéer medans hon grejar.

På hennes lista ligger julkransar högst upp

och min just stegar. Kanske kan bli en sak att julpynta med vad vet jag ???

Får Googla på saken eller

ta kontakt med Pinterest igen och se vad som kan göras.

Har ju även saker att gjuta med.

Sökte på 2 olika ställen men fann inget alls.

Får se om vi kan ta oss in till Vänersborg

imorgon och se vad Erikshjälpen kan tänkas erbjuda.

Söker gjutformar i antingen plast 

eller bakformar.

Ska försöka gjuta ihop en mindre

kollektion som vi kan sälja på

bagagelucke-loppisen i centrum.

Söker vidare......

Att skriva ett positivt

inlägg men kom inte på vad så jag

ber frun att köra mig

till Pingstkyrkan!

Sköt om er...

Mig själv...

Den jag en gång var, en fungerande kropp.

Hur blev det så här?

Nog för att jag gjorde ofog som liten men behövde

jag straffas redan nu?

Ingen ryggrad, diabetes, ADHD med personlighetsstörning

fotsår, högt blodtryck och en torktumlare till hjärna.

Vore skönt med en liten nedförsbacke just nu.

Vissa dagar dippar man djupare än andra

och då tackar jag livet för min fru.

Hoppas att ni har en bättre dag än mig.

Ligger något och gnager inom mig och kan inte riktigt få fram det. Får ta en nypa luft med hundarna och rensa skallen en stund...

Starka underbara färger kommer fram.

Många får depressioner och jag är inte en av dom

just nu iaf eftersom medicinen börjar komma igång.

Mysigt med tända ljus, härligt att få göra

massa ljusstakar i betong som kanske kan pryde någons hem

annars har jag plats för dom här i huset.

Älskar verkligen att hålla hjärnan sysselsatt 

när psyket är under isen. Man får små kickar av att skapa även om man får några törnar ibland så funkar jag MYCKET

bättre med mina mediciner i kroppen.

Snart får vi ta en tur till IKEA och handla

en lampa plus en MASSA kronljus. Värmeljus erkänner jag att det har vi tills nästa världskrig kommer. 

(Nu Isabell såg du min bekännelse) hahahaha

Ljuset i mitt liv dammsuger soffan så jag får fixa

lite gott till kvällsserien innan sängen.

Tänka sig att FBK slog IKO med hela 12-o

Jag dras allt mer närmare in i det okända.

Eller jag vet vad som gömmer sig i skuggorna

och jag välkomnar det inte alls.

Mina mediciner ligger inom räckhåll men jag har

nu varit utan dom i 2 veckor så jag vet att allt 

negativt som jag orsakar är pga att jag varit utan Citalopram och kan inte hämta ut dom förrän senast den 10/9 och det känns som en evighet.

Gömmer min depression, åmgest, ilska, oro väl tycker jag tills jag får ett utbrott från ingenstans och det går ut över min älskade hustru.

Intalar mig med starkt övertygande att ingen ser hur jag känner djupt inom mig men det reser sig närmare ytan än vad jag själv märker. Försöker att hålla mig sysselsatt hela tiden så kanske det går över inbillar jag mig.

Räcker att man tappar kontrollen för en sekund sen

går det åt helvete. En pytteliten sak faller mellan fumliga fingrar eller jag gör något som jag vet är fel får mig att falla i blint raseri som gör frugan rädd erkänner hon vissa stunder...

FY FAN FÖR ATT MÅ SÅ HÄR...