Ska man skämmas för att man är social

oavsett ålder?

Jag har sen liten aldrig gillat att göra väsen av mig i större samlingar

men om man frågar en granne (17år) om dennes hund hade smitit igen

så anses det som man står och skriker, och man skämmer tydligen ut sig

och alla i sin närhet...

Svalde det hela och tar hellre upp det här och nu

med vetskapen att jag säkert får skit för det igen...

Kanske min ADHD med personlighetsstörning

som biter ifrån för tänka sig för innan man pratar

stämmer in på mig men frågan är om inte andra borde

träna på sitt sociala umgänge än för istället skrika att man vill ta livet ur

sig bara för att vederbörande känner personen med hunden...

Varför skämmas?

Varför gömma sig?

Varför undvika?

Gjorde jag rätt eller fel ???

Have you ever seen the rain...?

Till tonerna från CCR bloggar jag en stund medans hustrun

städar bort resten av sin lediga dag.

Vi har hämtat nytt ID hos polisen, min mobil och hemma

i brevlådan låg mitt nya mobilcase och nytt kamera batteri så nu finns

inga ursäkter längre.

Nu vill jag bara få hem mitt skydd till benet så jag kan cykla

ut och fiska igen. Har lämnat in mina skor på OTA för reklamation

och gjort nya gipsavgjutningar igen och den 12/7 hoppas jag få nya

inlägg och sandaler igen.

Troligen måste nog vinterkängorna lämnas in

då OTA inte ansåg att plösen var riktigt sydd för min fot.

Får hoppas det blir nytt par även där eller om de syr om nuvarande.

"Rolling on the river"

Ja det flyter på som det ska numera.

Vant mig med fotsåren så nu ska jag vänja mig med mitt

svällande ben i tid och otid.

Ja hustrun ska ju jobba hela helgen så man måste ju hitta på

något så fiska så det ligger högst på prioriteringslistan för min del.

För hustruns son är väl bollsporter och bad skulle jag gissa...

Så vad gör ni denna helgen?

Ja förutom grogga och sola...

Keep on shining