Men det löser sig troligen en dag.

Inget känns roligt, inget känns som det ska

Inget är nästan som det brukar vara.

Värsta man kan göra är att analysera sönder det hela

och det har jag gjort hela mitt liv.

Lite bubblade nog upp till ytan nu i dagarna då

jag gick med en Facebook grupp för alla vi som

äntrat SAAB AUTOMOBIL AB i Trollhättan.

Det var mest den sociala biten jag kan sakna nu

men det bittra hatet, lögnerna hjälplösheten

man kände kommer jag aldrig mer sakna och det är

det som tränger sig på just nu.

Det blev hela 16 år och alla var inte anus utan

vi var ett sammansvetsat gäng på olika avdelningar

Var dock dom sista åren som raserade ALLT.

Mitt psyke fick ta den värsta smällen sen fick

kroppen ta resten. Det är som med en anställning.

Först in sist ut...

De första överskuggas av alla de 3 sista åren

då jag fick brottas med "mobbing" "hat" och sen kom

lögnerna tillsammans med stressfrakturer, magkatarr,

ytliga magsår och slutligen diabetes.

Samlade till slut ihop mig efter många år

och efter tjat så sökte jag till öppen psyk efter

flertalet självmordsförsök och ett psyke som var 

helt väck.

Utredning startades och diagnoser sattes

och sen dess har jag fortfarande brottats med mina

hemska tankar, mitt tidiga beteende som drabbade

ALLA i min närhet.

Just nu pågår en konflikt med mitt inre

och jag ska försöka hålla mig över ytan och inte

sjunka så djup som jag gjorde förr.

Ni som känner mig vet hur det är

och ni som står mig närmast är jag så tacksam för

att ni finns och bryr er.