Märklig start kanske men det spelades

upp framför mig på tv så det fick bli överskriften denna gång.

Kanske inte faller alla i smaken men den har fastnat

och biter sig fast mer och mer...

Borde väl hitta på annat än se på 3 filmer en sådan

underbar dag som denna men kroppen vill inte alls lyssna

på min vilja utan anser jag ska vara stilla.

Gissar att fotvården skulle hålla med efter gårdagens

flertaliga blåsor jag upptäckte. Bara hoppas att jag bromsade

det i tid så jag slipper nya infektioner.

Nacken känns verkligen som det hamnat grus

i maskineriet för när jag vrider på huvudet så tar det emot

och låter som små sten krossas och mals ner mellan kotorna.

Gör förbannat ont och en smula ångerfull att jag utsatte mig

för det MEN.

- Ja det var rätt kul!

Vill hitta tillbaka till den glädjen igen om

det går. Livet var lättare, roligare och spännande.

Kan sakna skrattet..... 

Hade det på känn redan igår när vi gick

till sängs men jag hade ingen aning om vilka

proportioner det skulle handla upp när jag vaknade.

Vet inte vad som gjorde ondast när jag stapplade mot

toaletten och får se hustrun gapskratta åt mig när hon fick

se min skröpliga kropp vackla vidare i hopp om att kroppen

skulle hålla ut.

- Visst var det kul?

-  Det vette tusan, om jag hade haft en bättre kropp, ja.

- Mäh!, säger hon som själv planterat 120 tujor på 2 dagar.

DET hade jag aldrig klarat av ens i mina bästa dagar.

Men men... jag överlevde gårdagen med nöd och näppe så

denna helgen ska jag slicka mina sår och hoppas att det släpper

efteråt.

Idag så är hon tillbaka i saltgruvan där växterna har det

lika hemskt som i döda havet skulle jag tro. Hon ger dom

sin berömda omsorg, ger dom konstgjord andning sen kan dom

se ljuset i tunneln igen. Allt som krävs är vatten och kärlek.

Usch! va ont det gör...

(Dont cry for me Argentina)