När säger man stopp?

Hur länge orkar man med?

Ska man finna sig i det?

 Ja det finns alltid många frågor

om både min mentala hälsa som min fysiska.

Jag har egentligen förlikat mig med att en del av

dom kommer jag få leva med men hoppas att det finns

en liten lindring på vägen.

 Den mentala biten finns kanske inga mer mediciner

än min underbara fru. Hon bär upp mig när det inte

går min väg och ruskar inte bort det som om det vore

bagatellartat. 

 Sen den fysiska ska jag försöka jobba med

en stund tills det inte finns fler utvägar att

välja på. Just nu hoppas jag att läkaren på VC följer upp

efter att jag startat med sjukgymnastiken igen.

Men nu ska jag ta en "kaffestund" med fru och svärson.

Dom dricker kaffe och jag njuter av att slippa

få stundande magsår av detta "giftet" dom får i sig.....

*tihi*

 Först med ortopedbesök sen 

ut på harjakt.

 Kanske skulle valt bättre skor när man

dras med ut av hundarna på promenad.

Trodde ju marken skulle vara frusen men ack va jag bedrog mig. Väl nere vid strandkanten ser man Daisy pila iväg som ett skott efter en hare.

 Hon drar ut över isen och svarar varken

på tillrop eller visslingar så där står vi och för oljud

medans hon jagar livet ur sig själv och haren.

 Nu sover frun och jag bloggar en stund

och vilar höft, rygg och hoppas att pillret ska lindra 

inom kort.....