Så fick sagt till mig att

inte vara så kvinnlig, typ laga mat hela dagarna

och inse att kvinnor fick små fötter för att kunna stå

närmare spisen... Förmodligen togs kommentaren bort för det var rena tramset.

 Älskar att laga mat, älskar att min matlagning

uppskattas även om det inte är LYX mat som serveras.

Sen när man ser hustruns miner när första tuggan sjunker ner är ju mer eller mindre obetalbart.

Den lagas med kärlek! (thats it)

 Så nu lagar jag köttfärssås på pappas sätt

att göra den. Kommer aldrig kunna få den att smaka

som hans men skam den som ger sig.

 Hemligheten är väl tålamod och göra den

i gryta och låta puttra 1 timma. Ja jag vet man ska koka längre men då svälter man ju ;)

Hörs av lite senare......

And she just keeps on going.

 Helt otroligt ärligt talat.

Ge henne en stor kopp kaffe och hon utmanar vilket

batteri som helst på marknaden. 

 Vet sen inte hur man ska stoppa henne så

jag kommer låta henne gå tills hon stupar för annars blir hon som ett svart regnmoln...

 Så länge som hon inte städar bort mig

får jag vara glad. För att vara lite "ego"

så vet jag att det inte kommer ske som tur är.

 Jag får försöka hitta något nytt att se

på tv då brukar hon varva ner en aning...

Hoppas jag lyckas.

Skrev min fru idag...

 Kanske är så men ändå söker jag svar.

Måste finnas en logisk förklaring helt enkelt.

Hon spinner runt i huset som en mus på crack

och jag ligger utslagen på soffan efter 10 minuter.

 Hon städar på 3-4 ställen på samma

gång och jag spelar Toonblast i soffan och vissa stunder så vrider jag mig i ryggsmärtor.

 Inte rättvist!

Inte rättvist att hon ska göra allt.

Inte rättvist att ha sån värk varje dag.

Allt kanske inte är rättvist men jag har svårt

för att hantera när hon säger jag är BÄST...

På vad ???

När ska hon inse att det är hon som är

 När säger man stopp?

Hur länge orkar man med?

Ska man finna sig i det?

 Ja det finns alltid många frågor

om både min mentala hälsa som min fysiska.

Jag har egentligen förlikat mig med att en del av

dom kommer jag få leva med men hoppas att det finns

en liten lindring på vägen.

 Den mentala biten finns kanske inga mer mediciner

än min underbara fru. Hon bär upp mig när det inte

går min väg och ruskar inte bort det som om det vore

bagatellartat. 

 Sen den fysiska ska jag försöka jobba med

en stund tills det inte finns fler utvägar att

välja på. Just nu hoppas jag att läkaren på VC följer upp

efter att jag startat med sjukgymnastiken igen.

Men nu ska jag ta en "kaffestund" med fru och svärson.

Dom dricker kaffe och jag njuter av att slippa

få stundande magsår av detta "giftet" dom får i sig.....

*tihi*

 Först med ortopedbesök sen 

ut på harjakt.

 Kanske skulle valt bättre skor när man

dras med ut av hundarna på promenad.

Trodde ju marken skulle vara frusen men ack va jag bedrog mig. Väl nere vid strandkanten ser man Daisy pila iväg som ett skott efter en hare.

 Hon drar ut över isen och svarar varken

på tillrop eller visslingar så där står vi och för oljud

medans hon jagar livet ur sig själv och haren.

 Nu sover frun och jag bloggar en stund

och vilar höft, rygg och hoppas att pillret ska lindra 

inom kort.....

Ibland får man göra just återbesök

så man inte glömmer av. Igår var just en sådan dag som

vi efter att ha lämnat av ett spirande fotbollsproffs

på träning besökte Skräcklan i sin vinterskrud.

Naturligtvis hade vi hundarna med oss

och det kanske inte var ett genomtänkt beslut.

Vi var verkligen inte dom enda med hundar och med de 2 vildarna vi hade med oss som inte får spåra så ofta mellan kisshögarna så var detta paradiset...

Värre för mig som hade kamera, Daisy och riktigt dålig fotbalans och ryggsmärtor. Vägarna var INTE plogade utan mest nertrampad av fotvandrare så min rygg ville verkligen inte vara på plats. Fotandet fick lida en aning nä hundarna drar åt olika håll och vägen som är 40cm bred var inte heller upplyftande...

Några foton fick jag med hem...

Sen kan man inte åka hem utan att

föreviga denna skönhet som jag delar brevlåda med...

 Ja om man skulle fråga invånarna

i Stockholm så är nog inte bandvagnarna

och hemvärnet långt borta för det skulle ju komma

10 cm snä idag...

 Värre "kaos" har man upplevt.

Bara spotta i händerna, köra med förnuft

och skotta med broddarna på. (inga broddar på mig)

Blir mysigt att se snön yra i helgen, tända ljus och 

rasta djuren....

 Svea som är en Jack Russel kan ha svårigheter

men verkar inte stoppa henne. Stockholmarna skulle lära sig av henne. Kan hon med sina korta ben skutta fram i höga drivor borde det inte vara problem med 10 cm nysnö...

 Undrar när detta kommer sluta.

Lagom tills grannarna kommer på middag imorgon

vore ju trevligt. Önskar INTE skotta från brevlådan och hem för det är kanske 150 meter.

   Hoppas ni kan njuta lite av det vita

och ha barnen i åtanke.

Ja de barn som gillar snö.

Här hemma avskyr både fru och hennes barn snön...

Eller avskyr gäller nog endast hennes son.