Men smärtan består...

Kommer nog alltid förbli så att december månad kommer vara en smätsam månad har jag mer eller mindre insett. Ju närmare jul jag kommer ju mer inser jag att bara öppna paket kommer vi alla att påminnas om mamma/svärmor/farmor är borta ur våra liv...

Men sen får vi försöka se om ljusa stunderna med.

Är glad för alla vänner somfinns vid sidan om och familen.

Den som känne av de mest jobbiga stunderna är min

prins Leo. Stunderna jag drar mig undan och gråter kommer han och puttar på mig

och verkar som han förstår och vill trösta mig...

Längtar efter snöööö...

Vill komma ut och fota.

Man får lite annat att tänka på när man vandrar runt

och allt kommer frami ett annat ljus och färg när marken ligger vit.

                  Nu har jag svamlat av mig en stund. Ska smälta maten lien stund under tiden som hustrun agerar data support hos sin mamma. Sen ska produktionen köra igång på julstrumporna som är beställda. Skönt när man får fria händer även om det är en chansning varje gång......