Från 1:a klass var jag en "bråkstake" och jag sökte mig till bråk.

Men facit i handen skulle man inte haft vänner som jag höll på...

MEN det fanns en person som stod där hela tiden, som var raka motsatsen

till mig men som stod principfast men på samma gång sa till när han tröttnade på

mina j-vla dumheter. Vi hade många fighter i skolan och han gick alltid segrande

ur dom utan att vara kaxig men med huvudet högt.

Jag sårade han många gånger både fysiskt och kanske psykiskt

eftersom jag aldrig insåg hur förbannat korkad man var.

Trots det så fanns han där och tack vare han gjorde jag kanske ett fel

yrkesval i gymnasiet och vem vet vart det hade lett om jag valde den linjen jag egentligen ville gå.

Nu när man sitter och tänker tillbaka fattar jag inte hur han orkade med.

Vi gjorde såklart annat än bråka med. Sleepover, kojbyggen, fiskade och kom ofta

hem med rövarhistorier om varför vi inte kom hem i tid vilket retade gallfeber på hans mamma. Ibland var nästan hans mamma en extra mamma till många av oss och bjöd alltid på skämt, leende och underbart god Hawaiigryta...

Avslutar med att säga stort TACK för att du fanns där när ingen annan

ville eller orkade. TACK Magnus.....