Sen faller jag i bitar...

Ryggen skriker på hjälp och viftar med vit flagg.

Jag har en förstående fru som accepterar

det LILLA jag gör och som förstår hur ont det gör.

Gör ont på annat sätt i mig som inte kan göra mer

när diskbråcket golvar mig bokstavligen.

Hämtar andan, tar ett päron och gnäller

av mig en stund.

Är ganska envis ibland och lyssnar varken på

kroppen eller Isabell och då går det som det går.

Jag blir liggande 2-3 dagar och kan verkligen INTE

göra något fysiskt aktivitet.

"I just called to say i love you"

Ska väl fortsätta ett tag till så jag får

något nytt att skriva om ikväll. Inte en aning om vad vi

ska hitta på förutom laga mat, gulla med kattungarna och rasta hundarna.

Ses senare...