Motgångar är inte min grej.

Vissa saker tar jag mer illa upp över än andra....

Just nu gnager något inom mig som jag inte vet

hur jag ska behandla det hela. Men inget är ju som sagt

hugget i sten så vem vet när man kommer göra sig olycklig.

Ska jag ge upp Loppisen, kasta in handduken före

någon annan gör det åt mig? Muntliga avtal ska tydligen printas

ner på papper annars är man inte värd ett öre.

Så här kommer den bistra sanningen som mina barn

inte vill bli påminda av igen. Jag har kommit till den gränsen

jag aldrig ville komma.

VARFÖR är jag sjuk, varför är jag sjukpensionär ???

2012 tog jag beslutet att mina barn skulle aldrig mer lida för

min ilska, min vrede, min starka avsky för att jag fanns till. 

För att dom skulle få ett bättre liv ville jag ta livet av mig.

Jag gjorde mer försök än jag ville medge och allt... (andas)

Jag var på en så mörk plats jag någonsin kunde vara.

Jag fick till slut med övertalning uppsöka psykologisk hjälp.

Min barndom, mitt liv gick igenom veckor, månader av utredning

och till slut kom man fgram till svaret.

ADHD & Personlighetsstörning som nu medicineras med

Citalopram 40mg. Kommer vissa dagar som är djupa men inte

självmordsbenägna längre. Kommer aldrig med vare sig ord eller handlingar

kunna säga förlåt till mina barn tillräckligt många gånger

utan att känna mig urusel...

Jag...

Ähh jag klarar inte mer just nu.

Tack för att ni lyssnat!

Ta hand om er, alla är inte starka även om de verkar så på utsidan.

Tänk dig för innan du dömmer någon annan...

Kram