Blir ett kort och känslosamt inlägg.

Kollar på en serie nu och i avsnittet som

nyss gick sitter en son och fiskar med sin

pappa som är döende i cancer.

Minns tillbaka och saknar de få stunder som jag

och pappa satt och metade tillsammans.

Kan nog räkna gångerna på en hand och det

ångrar jag djupt.

Vi hade inte alltid de bästa stunderna

p.g.a hans alkoholintag och det är delvis

därför som jag inget dricker alls.

Har fått stryk p.g.a det men inte av honom

utan andra som ansåg att han var ett skämt

och det sägs att man inte ska kasta sten i glashus

utan se till vad man själv hade för familjeliv.

Han var inte min biologiska pappa

men han var MIN pappa och det visade mer

om han än någon annan.

Saknar dig Pappa